Rožkoka koka ķīniešu puķu postaments ar ažūru kokgriezumu (5625)

Kinesisk blomsterpiedestal i rosenträ med genombruten snideri. Denna eleganta kinesiska piedestal är ett utsökt exempel på traditionellt asiatiskt möbelhantverk, där det täta, djupt rödbruna rosenträet och mästerliga genombrutna sniderier förenas i en slank, graciös form. Piedestalen skapades en gång för att lyfta fram och framhäva ett värdefullt föremål – en porslinsvas, en bonsai eller en stenskulptur – och dess silhuettlinje i sig är ett tyst uttryck för vördnad för det som ska stå på den. Mått: höjd 61 cm · bredd 30 cm · yta 23,5 cm.

Tillverkningsperiod
20:e århundradet, i traditionell kinesisk stil. Sådana ställ (jardinière stand) är en klassisk form inom kinesiskt möbelhantverk, som har förändrats lite under århundradena och som uppskattas högt av både asiatiska och västerländska samlare.

Konstruktion och dekor
Piedestalen vilar på fem elegant böjda, kannelerade ben som upptill förenas med en lobad, blombladsformad mittdel och avslutas med en tandad, vågig sockelring. Mellan benen finns genombrutna sniderier med stiliserade ruyi-virvlar och vinrankemotiv, utförda i genombruten teknik. Den övre ytan är lobad, blombladsformad, med ett försänkt runt fält för placering av en vas eller ett kärl. Nedtill vilar piedestalen på rundade fötter.

Material
Rosenträ (hongmu / tätt tropiskt lövträ) med en naturlig, djup polering som framhäver träets textur.

Skick
Gott åldersrelaterat skick. Träet har behållit en varm, djup glans med en vacker naturlig textur. Små spår av tidens gång är synliga, vilket är karakteristiskt för ett autentiskt träföremål. Föremålets skick speglas helt i fotografierna.

Användning
En dekorativ piedestal för en porslinsvas, växt, bonsai, skulptur eller lampa; passar lika bra som en accent i ett vardagsrum, hall eller mot en vägg i en inredning med orientalisk eller eklektisk känsla.

Tidsepok ögonblicksbild:
Japonismens tid
Samlaren Edmond de Goncourt hade återvänt till sitt hem i Auteuil med ett nytt förvärv – ett kinesiskt ställ i rosenträ, som han just hade hittat i en överfull handlarbutik vid Seine. Han torkade bort dammet från det genombrutna snideriet med sin näsduk, och fingrarna stannade ett ögonblick när de kände träets svala, nästan levande släthet. Kvällsljuset föll snett in genom fönstret, och de genombrutna virvlarna kastade ett fint skuggmönster på väggen, som rörde sig som vatten. Han placerade sin favoritvas i blått och vitt på stället, backade och suckade av tillfredsställelse – Öst och Väst hade äntligen funnit varandra i detta hörn. Imorgon skulle han skriva om det i sin dagbok; ikväll räckte det att bara titta.