Monumental antik fransk mantelklocka i svart sten och grön marmor med författarfigur (537)

Monumentalt antikt franskt kaminur i svart sten och grön marmor med författarfigur (antique marble mantle clock)

Akademisk tyngd och kontinental elegans möts i detta mycket massiva och ståtliga franska kaminur från späda historismen. Den arkitektoniska basen i polerad svart mässing/sten kontrasterar vackert mot den gröna havsmarmorns mönstring. Den stora, patinerade bronsstatyn föreställer en historisk diktare eller forskare, gripen av djupa tankar framför sina manuskript och böcker. Ett magnifikt prydnadsföremål för herrummet eller salongen.

Historisk tidsbild, polarforskare Evstafiy Tyagin: I ett stilla och gediget bostadshus i Libavas norra utkanter råder en fridfull söndagseftermiddag. Rummet är fyllt av doften från nybryggt te och det tunga, jämna tickandet från ett ur, untermalt av det avlägsna, rytmiska dunkandet från ånghamrarna vid Tosmare-varvet. Vid skrivbordet sitter den pensionerade marinofficeren och legendariske polarforskaren Evstafiy Tyagin och studerar gamla expeditionsdagböcker och de allra första meteorologiska anteckningarna från Novaja Zemlja. Han är en man av stålhård karaktär och sevastopolsk härdning, vars mod en gång fick honom att övervintra i de iskalla polaröknarna tillsammans med sin hustru och lilla son för att anlägga den första permanenta räddningsstationen på de karga arktiska klipporna.

Hans blick fastnar på rummets mitt, där det ovanligt tunga franska kaminuret i svart sten och grön havsmarmor höjer sig majestätiskt över det mörka träskåpet. Bronfiguren av en sittande lärd, som med pennan i handen är sjunken i djupa tankar över naturkrafterna, kastar långa skuggor över den vita emaljurtavlan i kvällssolen. Tyagin ler tyst när han känner stenens svala glatthet — detta mästerverk av fransk klassicism, som senare i januari 1903 ska mäta den gamle sjöfararens sista timmar i livet före hans gravsättning på Libavas Norra (Garnizons) begravningsplats, skänker en fläkt av europeisk frid åt hans hem. Utanför rullar vagnarna sakta förbi, medan tiden i ritkontoret verkar stå stilla kring en gyllene bronspenna.

Monumentale pendule de cheminée antique en pierre noire et marbre vert, figure d’écrivain (antique marble mantle clock)

L’élégance académique et la puissance de la taille du marbre s’unissent dans cette monumentale et très lourde pendule de cheminée d’époque fin XIXe siècle. Le corps en pierre noire de Belgique (Noir Belge) offre une structure rigoureuse, adoucie par la présence de médaillons et de plaques en marbre vert de mer au veinage d’origine. La sculpture en bronze patiné représente un poète ou un philosophe assis, plume à la main, méditant sur un parchemin. Un modèle de prestige destiné aux grands cabinets d’apparat.

Instantané de l’époque, l’explorateur polaire Evstafiy Tyagin : Dans une demeure paisible et digne des quartiers nord de Libava, le calme du dimanche après-midi s’installe. La pièce est empreinte de l’arôme du thé frais et du tic-tac lourd et régulier d’une pendule, soutenu par le grondement rythmique et lointain des marteaux-pilons des chantiers de Tosmare. Assis à son bureau, relisant ses anciens journaux d’expédition et les premiers relevés météorologiques de la Nouvelle-Zemble (Novaya Zemlya), se trouve l’officier de marine en retraite et légendaire explorateur polaire Evstafiy Tyagin. C’est un homme au caractère d’acier forgé lors du siège de Sébastopol, dont le courage immense lui permit autrefois d’hiverner avec sa femme et son jeune fils dans les déserts glacés de l’Arctique pour y fonder la première station de sauvetage permanente.

Son regard se pose au centre de la pièce, où s’élève majestueusement, au-dessus du buffet en bois sombre, une très lourde pendule de cheminée e en pierre noire et marbre vert de mer. La figure en bronze d’un savant assis, plongé plume à la main dans des pensées aussi profondes que celles de l’explorateur, projette de longues ombres sur le cadran en émail blanc sous le soleil couchant. Tyagin sourit en effleurant la pierre lisse et fraîche — ce chef-d’œuvre du classicisme , qui mesurera en janvier 1903 les derniers instants du vieux marin avant son repos éternel au cimetière du Nord (Garnison) de Libava, apporte un havre de paix européenne. Dehors, les voitures passent lentement, tandis que dans le cabinet, le temps s’arrête autour d’une plume de bronze.

Monumentalt antikt franskt kaminur i svart sten och grön marmor med författarfigur (antique marble mantle clock)

Akademisk tyngd och kontinental elegans möts i detta mycket massiva och ståtliga franska kaminur från späda historismen. Den arkitektoniska basen i polerad svart mässing/sten kontrasterar vackert mot den gröna havsmarmorns mönstring. Den stora, patinerade bronsstatyn föreställer en historisk diktare eller forskare, gripen av djupa tankar framför sina manuskript och böcker. Ett magnifikt prydnadsföremål för herrummet eller salongen.

Historisk tidsbild, polarforskare Evstafiy Tyagin: I ett stilla och gediget bostadshus i Libavas norra utkanter råder en fridfull söndagseftermiddag. Rummet är fyllt av doften från nybryggt te och det tunga, jämna tickandet från ett ur, untermalt av det avlägsna, rytmiska dunkandet från ånghamrarna vid Tosmare-varvet. Vid skrivbordet sitter den pensionerade marinofficeren och legendariske polarforskaren Evstafiy Tyagin och studerar gamla expeditionsdagböcker och de allra första meteorologiska anteckningarna från Novaja Zemlja. Han är en man av stålhård karaktär och sevastopolsk härdning, vars mod en gång fick honom att övervintra i de iskalla polaröknarna tillsammans med sin hustru och lilla son för att anlägga den första permanenta räddningsstationen på de karga arktiska klipporna.

Hans blick fastnar på rummets mitt, där det ovanligt tunga franska kaminuret i svart sten och grön havsmarmor höjer sig majestätiskt över det mörka träskåpet. Bronfiguren av en sittande lärd, som med pennan i handen är sjunken i djupa tankar över naturkrafterna, kastar långa skuggor över den vita emaljurtavlan i kvällssolen. Tyagin ler tyst när han känner stenens svala glatthet — detta mästerverk av fransk klassicism, som senare i januari 1903 ska mäta den gamle sjöfararens sista timmar i livet före hans gravsättning på Libavas Norra (Garnizons) begravningsplats, skänker en fläkt av europeisk frid åt hans hem. Utanför rullar vagnarna sakta förbi, medan tiden i ritkontoret verkar stå stilla kring en gyllene bronspenna.

Monumentaalinen anttiikkinen ranskalainen takkakello mustasta kivestä ja vihreästä marmorista (antique marble mantle clock)

Miehekäs jämäkkyys, korkealuokkainen kiventyöstö ja historismin akateeminen henki kohtaavat tässä poikkeuksellisen suuressa ja painavassa ranskalaisessa takkakellossa. Mustan belgialaisen kiven (Noir Belge) tiukat linjat saavat rinnalleen vihreän merimarmorin (Vert de Mer) eloisat luonnonkuviot. Kellon päällä istuva suuri pronssiveistos esittää 1500-luvun oppisatunutta tai kirjailijaa sulkakynä kädessään, syvissä mietteissään käsikirjoituksen äärellä. Alkuperäinen Parisin mestariteos arvokkaaseen sisustukseen.

Historismin aikakauden tuokiokuva, naparetkeilijä Evstafij Tjagin: Libavan pohjoisosan hiljaisessa ja vankassa asuintalossa vallitsee sunnuntai-iltapäivän rauha. Huoneen täyttää tuoreen teen tuoksu ja kellon raskas, tasainen raksutus, jota säestää kaukainen, rytminen höyryvasaroiden jylinä Tosmarin telakalta. Pöydän ääressä istuu eläkkeellä oleva laivastoupseeri ja legendaarinen naparetkeilijä Evstafij Tjagin selaillen vanhoja päiväkirjojaan ja Novaja Zemljan ensimmäisiä säähavaintoja. Hän on Sevastopolin taisteluissa karaistunut ja rautaisen tahdon omaava mies, jonka rohkeus sai hänet aikoinaan talvehtimaan hyisessä Pohjoisessa vaimonsa ja pienen poikansa kanssa perustakseen ensimmäisen pysyvän pelastusaseman Arktiksen karuille kallioille.

Hänen katseensa pysähtyy huoneen keskelle, missä tumman puukaapin päällä kohoaa majesteettisesti poikkeuksellisen raskas ranskalainen mustasta kivestä ja vihreästä merimarmorista valmistettu takkakello. Sen päällä istuva pronssinen tiedemiehen hahmo, joka kynä kädessään näyttää vajonneen yhtä syviin pohdintoihin luonnonvoimista, langettaa ilta-auringossa pitkiä varjoja valkoiselle emalikellotaululle. Tjagin hymyilee itsekseen ja tuntee kiven viileän sileyden — tämä ranskalaisen klassismin mestariteos, joka tammikuussa 1903 mittaa vanhan merenkulkijan viimeiset elinminuutit ennen hänen hautaamistaan Libavan Pohjoiselle (Garnisonin) hautausmaalle, tuo kotiin eurooppalaisen rauhan auran. Ulkona vaunut kulkevat hitaasti kadulla, mutta täällä työhuoneessa aika pysähtyy yhden pronssisen kynän ympärille.